2015-12-05
I morgon är det Finlands nationaldag. Finland och det finska folket har från gymnasietiden haft en plats i mitt hjärta, alltsedan min skolväg sammanföll med en finsk pojkes. Samtalen och diskussionerna med honom längs vägen var alltid givande (vilket f.ö. gäller generellt – sällskapen längs vägen till och från skolan var en andra ”skola”). Han var inte ett av de ensamkommande krigsbarnen som, med en lapp i ett snöre om halsen med en adress till en svensk värdfamilj, togs emot med öppet hjärta av det svenska folket, utan hade sin familj med sig – eller var född i Sverige – vi tog aldrig upp den frågan, och varför skulle vi det?
Förutom dessa ensamkommande barn, som ofta blev kvar hos fosterföräldrarna i Sverige när kriget var slut, var finländarna den första större gruppen av invandrare – det var då i regel fråga om arbetskraftsinvandring. Många av dem kom till Eskilstuna – min fars hemstad – och inte alltid välkomna. Mina finska vänner minns att det hände att ordet ”finndjävel” slängdes efter dem .
Själv var jag vaccinerad mot främlingshat och speciellt finnhat, dels genom familjen, och min familj hade ett öppet hjärta, dels av det jag läst om det finska folkets öde och tapperhet under krigsåren – till skillnad mot Sverige som hukade, tog det striden mot övermakten. Det var något med det kriget som fascinerade mig och fortfarande gör det. David mot Goliath. I mitten av 50-talet läste jag Väinö Linnas Okänd Soldat. Den gick som följetong i veckotidningen Folket i Bild. Vår granne prenumererade på tidningen och väl läst passerade den sedan till oss. Efter första avsnittet var jag fast. Jag höll utkik efter posten och den dagen posten kom med tidningen stod jag några minuter efter brevbärarens leverans utanför grannens dörr och knackade på och bad att få låna tidningen. Vilket jag fick, och läste den först av alla. Högst oartigt, men ingen gjorde några invändningar. Vi hade snälla grannar.
Jag har sedan dess inte läst om boken (vilket jag borde) men minns hur fullständigt absorberad jag var av den. Bestående är att den var en ingång till den finska litteraturen, som i sin egensinnighet tillhör den yppersta världslitteraturen (läs t.ex. Aleksis Kivis Sju bröder). 1955 kom Edvin Laines film med samma namn som Linnas roman, en film som jag kan se om och om igen. Den är helt kongenial med romanen, vilket knappast kan sägas om en senare inspelning (Rauni Mollbergs 1985), och den är enligt min mening den absolut bästa krigsfilm som gjorts. Inte för krigsscenerna utan för soldaterna/kamraternas samtal och animerade diskussioner i vilostunderna däremellan (Hietanens muntra kvickheter i förening med ett tragiskt grundallvar är en favorit), och för det i grunden pacifistiska budskapet.
Krig och katastrofer är ett tacksamt ämne att behandla narrativt. Mänskliga öden i dödens omedelbara närhet griper och fascinerar – i läsfåtöljen. Själv har jag aldrig varit i närheten av den verkligheten och kanske inte borde uttala mig. Väinö Linna hade den erfarenheten, han hade själv varit en av de soldater han beskriver. I verkligheten ligger det närmare till hands att upplevelserna leder till ett trauma.
Jag deltar numera i det på det hela taget anspråkslösa firandet av nationaldagen här i Sverige. Förra året träffade jag Christina Falck som skrivit en roman Vi eller De om det finska inbördeskriget, det krig som följde på den ryska revolutionen och den finska självständighetsförklaringen senhösten 1917. Romanen baseras på ett antal brev mellan hennes släktingar, en finlandsvensk familj, på en större gård i närheten av Karis som deltog på den ”vita” sidan. Händelserna ses främst ut deras perspektiv och centreras kring denna gård men där finns på gården och i omgivningen arbetare och torpare på den ”röda” sidan. Författarens empati är jämt fördelad mellan dem och det sociala traumat som kriget innebär är tydligt framställt i den mycket läsvärda romanen. För att fullt ut gestalta detta trauma är den skriven med flera aspekter på detta krig — det sorgligaste av alla, inbördeskriget — där det inte finns några klara fronter, där gamla relationer upplöses och vän blir fiende. Romanen blir på så sätt något fragmentarisk, skriven på en ”nästan filmisk prosa” som en recensent uttrycker det. Ett bärande tema är förlusten av en mental hembygd och ett ordnat, inrutat, lugnt liv med sedan länge givna relationer.
Ett liknande tema, det om den förlorade hembygden, finns ännu tydligare gestaltat i en minnesbok av den likaledes finlandssvenske författaren Benedict Zilliacus Båten i vassen. Han var son till en framträdande gestalt i den finlandssvenska kulturkretsen i Helsingfors Emil Zilliacus, diktare och antikkännare. Faderns framgångar möjliggjorde inköp av en större herrgård på en ö i Viborgska viken, där Benedict tillbringade sin barndom. I boken frambesvärjer han (och jag citerar det vackra omslagets baksida) ”sin karelska barndomsvärld med en överflödande sensuell detaljrikedom: parken, herrgårdshuset, fruktträdgården”. Det är en priviligerad överklassvärld, som man (som läsare) lätt bortser från och fångas av just vad citatet utsäger – det är så på kornet beskrivet att jag håller det för det bästa jag läst i den genren.
Men idyllen förändras. Kriget bryter in och som drygt tjugoårig soldat blir författaren i högsta grad deltagare i dess brutala förändring då hans barndomsö blir en omstridd krigsskådeplats, som först intas av ryssarna och sedan återtas av finnarna. Som pojke har han tillbringat tiden drömmande, liggande i en båt avskärmad av en vassrugge intill ön. Just där upptäcks, efter återtagandet, i en liknande båt, en sårad rysk soldat som otroligt nog med tanke på hans sår gömt sig där i sju veckor utan att våga ge sig tillkänna.
Ön går slutgilltigt förlorad och blir tillsammans med en stor del av Karelen sovjetiskt territorium, och är ryskt än idag. Stora folkförflyttningar blev följden. Först 1989 kunde författaren återvända till sin barndomsö. Givetvis bara som besökare, och där på plats kommer minnena …
En svensk författare so
m tagit Finland till sitt hjärta är Harry Martinson. Han var aktiv som rekryterare av svenska frivilliga till vinterkriget (som föregick det s.k. fortsättningskriget, som Zilliacus deltog i) och var själv ordonnans vid ett svenskt kompani vid Sallafronten (norra Finland). Han har skrivit om det i ”memoarromanen” Verklighet till döds. En av hans absolut vackraste dikter handlar just om Karelen och fångar väl den stämning som Zilliacus bok är full av.
Jag slutar med ytterligare ett citat från omslaget till Båten i vassen ”en av de stora kärleksförklaringarna, en underbar bok”. Ja, verkligen; om jag inte fötts som svensk i Sverige hade jag velat födas som finsk i Finland, och kanske just i Karelen. Det får bli min kärleksförklaring till både Sverige och Finland denna dag.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.