I år är det 100 år sedan Ludvig Wittgensteins ”Tractatus-Logico-Philosophicus” utkom av trycket. Han skrev den klart under de sista månaderna av första världskriget 1914-1918 medan han ännu var soldat i den habsburgska armén. ”Jag avslutade boken i augusti 1918 och två månader senare blev jag krigsfånge. Jag har manuskriptet med mig här” skrev han i ett brev från ett krigsfångeläger i Italien till sin vän Bertrand Russell i Cambridge. I ett annat brev skriver han: ”Jag fruktar kort sagt att det torde bli mycket svårt för mig att göra mig förstådd av dig. […] Det är bittert att tvingas släpa omkring med det färdiga verket i fångenskapen och se hur dumheten driver sitt spel därute! Och lika bitter är tanken på att ingen kommer att förstå det, ens om det blir tryckt!” Russell, som riktigt nog aldrig förstod det, skriver tröstande tillbaka: ”Bli inte nedslagen, du kommer att bli förstådd till slut.” (Monk, s. 147-149)
Ingen verkade dock förstå den, den store logikern Gottlob Frege, hakade upp sig redan på den första meningen ”Världen är allt som är fallet” och fastnade där. Alla de förläggare Wittgenstein vände sig till, hemkommen från kriget, värjde sig. Den korta skriften, bara ca 60 sidor, skulle vara osäljbar, menade de. Till slut gavs den ut i november 1921, efter att Russell, redan ett stort namn inom det filosofiska facket, skrivit en introduktion. Wittgenstein var visserligen inte nöjd med introduktionen men tog den som priset för att få den utgiven. Tids nog skulle han själv ta avstånd från sin skrift. Idag är den troligen den mest berömda filosofiska skriften ”ever”.
Frågan är fortfarande: går den att förstå? Och varför tog Wittgenstein själv avstånd ifrån den? Er redaktör har svaret i en essä som skrevs 2018. Essän kan laddas ned här eller från Redaktionellt på Startsidan.
Litteratur: Monk, Ray Ludvig Wittgenstein, Geniets plikt, Daidalos, Göteborg 1992