Under natten till dagen före midsommaraftonen öser regnet ned. Och utsikterna för firandet ser allt annat än ljusa ut. Men för en gångs skull är de mörka molnen välkomna. Under en och en halv månad har vi kunnat njuta av solens livgivande strålning. Den var också välkommen. Mycken växtlighet har blommat samtidigt, hela härligheten har liknat bilderna av de avundsvärda, till synes alltid blommande trädgårdarna i trädgårdstidningen. Som om tiden stannat.
Men, med närmast förbud för mästaren att vattna, har trädgården börjat se trött ut, alltför snabbt överblommad, uttorkad, hängig, skräpig. Nu efter regnet, ja, redan under regnet, framträder den nystädad, harmonisk, allt sträcker på sig, visar upp sin fräschör, till och med de vissnade blomresterna hos rhododendronbuskarna.
I trädgården uppfattar jag en nyväckt förhoppning och stämning. Så annorlunda, bara över en natt, ett regn. Men tankarna på den lika momentant som snabbt överståndna blomningen gör mig beklämd. Min generations av tidiga fyrtiotalister blomning är över, vi räknar en höst i taget. Hur kort var inte våren, sommaren. Ett livslopp går in på sista sträckan. Vi startade när världen höll på att gå under, den överlevde närmast mirakulöst, det utstakade målet för oss blev fred och en bättre värld, välmående, harmonisk, jämlik, rättvis, för alla. Nu förskräcker insikten att målet måhända blir en repris av starten, utan möjlighet till en ny runda. Var, när och hur slog vi in på fel väg? Ska vi bry oss? Så klart vi ska, inte för vår skull, utan för dem som ligger i startblocket.