Det är sällan ingenjörer dyker upp i litteraturen. Någon gång händer det förstås. Hur beskrivs han då (för det är alltid en ”han”)?
I Birger Sjöbergs mästerligt underhållande roman Kvartetten som sprängdes finns han med, lite i utkanten, under namnet Planertz (han har väl som Jönssonligans eminenta hjärna, spelad av Gösta Ekman, alltid någon ”plan” i huvudet). Han får dock, ska det visa sig, en viktig roll genom att han giljar, och slutligen friar, till romanens hjältinna, den väna Märta Åvik, som dock ger honom nobben till förmån för ortstidningens ”leading publisher” Bengt ”Cello” Erlandsson.
Kvartetten som sprängdes (1924) har både filmats och blivit TV-serie och där har vi kunnat se persongalleriet i romanen s.a.s i bild. De har också förevigats i en seriebok i två delar av tecknaren Malin Biller. Omslaget (ovan) visar några av dem som inramning till de romantiska huvudfigurerna Märta och Cello (som får varandra till slut). Som en liten test för läsaren pekar jag inte ut ingenjör Planertz utan lämnar det till mina läsare: kan det vara den fryntliga slipsprydde herrn i ovankanten, är han inte lite för glad? Han med fiolen? Varför skulle inte en ingenjör kunna spela fiol? Eller den med den rundkullige hatten och monokeln, nja? Den bredmunnade mannen med fast haka? Möjligen (notera flugan i.st.f slips). Vad tycks om honom i nederkant med slokmustascherna, den eftertänksamma minen och (tanke)molnen från pipan? Snarare filosof än ingenjör, väl?
I dagarna har på Bonniers förlag utkommit en historik om ingenjörskonsten, Ingenjörerna, skriven av historikern Gunnar Wetterberg, känd bl.a från Tv-programmet ”Fråga Lund”. I kapitlet Ingenjörerna och känslorna refererar han till Sjöbergs roman och ingenjör Planertz. ”Han hör till de romanfigurer som vuxit ur sin bok och blivit ett begrepp i det allmänna samtalet” skriver Wetterberg (s. 217). Men alas, han är ”den ende som Sjöberg tecknar med genomgående mörka drag”. Han har blivit sinnebilden för den hopplöst känslokalla och oromantiska planeraren/ingenjörsbyråkraten.
Frieriet till Märta Åvik skildras av Biller i en serieruta, som jag citerar (antar den är direkt tagen ur romanen). Om jag kopierade rutan skulle jag avslöja svaret på testet ovan. Och det vill jag inte, läs hellre serieboken och allra helst romanen.
”Fröken Märta har länge förstått mina avsikter, och jag har märkt, att fröken Märta vill visa mig förståelse. Jag har länge sökt mig en följeslagerska genom livet, och har, efter sorgfällig prövning icke kunnat finna någon som jag anser vara så intagande, och därtill i övrigt passande, som fröken Märta. Jag har anledning att förmoda, att ni upptar denna min fråga på rätta sättet.”
Visst förstår man Märtas val. Men man lider också med den stackars ingenjören. Om han bara inte uttryckt sig så, ja, ingenjörsmässigt utvärderande, så kanske den mer mediale Cello inte fått en så lätt match.
Både serieromanen och Sjöbergs bok kan starkt rekommenderas till läsning. Liksom Wetterbergs. Den sistnämnda är ett välkommet tillägg till den svenska historieskrivningen men det är med en viss förvåning och förtrytelse jag, en ingenjör, noterar att den kommer först nu. Ingenjörer är sorgligt försummade både historiskt och litterärt. Wetterberg rättar till detta och trycker på ingenjörens betydelse för och i det svenska samhället.
Det finns andra författare än Sjöberg som uppmärksammat ingenjören. I Sverige har vi Per Olof Sundman som skrivit Ingenjör Andrées luftfärd (som kanske mer handlar om honom som upptäcktsresande) men som också i romanen Undersökningen (1958) gjort en ingenjör till huvudperson (eller undersökningsobjekt). Sven Fagerberg är väl det främsta svenska exemplet på en ingenjör som sadlat om och blivit författare.