Härom dagen – eller var det natten – missade jag någonting. Nämligen fotbollsmatchen i de pågående världsmästerskapen i fotboll mellan Österrike och Algeriet.
Jag borde ha uppmärksammat den. Än mer så då jag har vänner i Wien som jag vet är lidelsefullt intresserade av fotboll och det österrikiska lagets framgångar i sporten. Jag borde ha deltagit i deras hisnande resa ner och upp mellan yttersta förtvivlan till ja, himmelsk glädje, under de två sista minuterna av matchen.
Förutsättningen inför matchen var att om de båda kontrahenterna Österrike och Algeriet spelade oavgjort så skulle båda kvalificera sig för fortsatt deltagande i mästerskapen på bekostnad av Iran. Om något av lagen förlorade skulle i stället för detta Iran gå vidare. Vid full tid var ställningen 2-2 och domaren beredde sig att blåsa av. Då rann en algerisk spelare genom den österrikiska försvarslinjen och ”nätade”. 3-2 för Algeriet. Jag är säker på att alla österrikare på arenan, även mina vänner i Wien, gav upp allt hopp om avancemang. Men inte de österrikiska spelarna. Avspark och direkt inspel mot Algeriets mål där en österrikare vid den absoluta kortlinjen nickade bollen till en framför målet bättre placerad medspelare som i sin tur nickade bollen i mål. Vilken bollkontroll och kyla hos båda! 3-3. Och vilken lycka i Wien, synd att jag inte var där. Eller åtminstone satt hemma och tittade. Men än bättre, ni alla fotbollsälskare var ni än finns, mottag bollen med en tillönskan om, ja, en finalplats för ert lag!
I en essä Fotboll är underbart som kan laddas ner här lägger jag ut en text om mina tankar om fotbollsvärlden och -upplevelserna. Ett tips: Titta på Monty Phytons Philosophy Football på Youtube.