Härom dagen – eller var det natten – missade jag någonting. Nämligen fotbollsmatchen i de pågående världsmästerskapen i fotboll mellan Österrike och Algeriet.
Jag borde ha uppmärksammat den än mer då jag har vänner i närheten av Wien som jag vet är lidelsefullt intresserade av fotboll och, närmare bestämt, av det österrikiska lagets framgångar i sporten. Jag borde ha deltagit i deras pendling från yttersta förtvivlan till ja, himmelsk glädje, under det två sista minuterna av matchen.
Förutsättningen inför matchen var att om de båda kontrahenterna Österrike och Algeriet spelade oavgjort så skulle båda kvalificera sig för fortsatt deltagande i mästerskapen på bekostnad av Iran. Om något av lagen förlorade skulle i stället för detta Iran gå vidare. Vid full tid var ställningen 2-2 och domaren beredde sig att blåsa av. Då rann en algerisk spelare genom den österrikiska försvarslinjen och ”nätade”. 3-2 för Algeriet. Jag är säker på att alla österrikare på arenan, även mina vänner i Wien, gav upp allt hopp om avancemang. Men inte de österrikiska spelarna. Avspark och direkt inspel framför Algeriets mål där en österrikare sköt upp som en raket och nickade till en annan som i sin tur nickade bollen i mål. Vilken bollkontroll och kyla hos båda! 3-3. Och vilken lycka i Wien, synd att jag inte var där. Eller åtminstone satt hemma och tittade. Men så här, mottag alla fotbollsälskare min tillönskan om, ja, en finalplats för ert lag!
I en essä Fotboll är underbart som kan laddas ner här lägger jag ut en text om mina tankar om fotbollsvärlden och -upplevelserna.